Vet inte vart jag ska börja? HUR sjukt är inte detta? Måste få klappa mig på axeln, 9 månader utan familj och vänner, på andra sidan jorden. Känns som jag levt någon annans liv i 9 månader nu, självklart älskar jag det, hade inte velat ändra på något alls.. Men ska kännas så skönt att få tillbaka mitt vanliga liv. Har alltså 1 (!!) månad kvar?? Jag får träffa min familj om tre veckor?? Det är helt obeskrivligt. 

Jag är så otroligt stolt över mig själv som tagit mig igenom det här. Trots de mot- och medgångar som jag haft, så sitter jag nu här och kan säga att jag imorgon har mindre än en månad kvar. Jag har fått vänner och minnen för livet som ligger mig varmt om hjärtat och vet inte hur jag ska kunna fortsätta mitt liv utan dom. Behöver packa med mig alla i en resväska!!

Påtal om resväska och packa.. Nu måste jag börja kolla över vad jag ska ha med mig hem och vad som måste slängas. Och som jag sa innan jag åkte "Hur packar man för 10 månader?" så får jag nu säga "Hur packar man ner allt från 10 månader?". Hade med mig 1 (!!) resväska hit och utifrån det fick jag köpa nya saker för att kunna leva som en normal människa i 10 månader, det är klart att jag har en hel del saker här borta.. Men vilket är nödvändigt att packa med sig hem? och vad är det som jag verkligen inte behöver? Usch så svårt det är. Allting har ju liksom något kopplat till sig, minnen från när jag köpte eller fick det, personer, ställen, osv. Vill inte slänga någonting? 

 

En annan tanke som flyger runt i mitt huvud är hur det kommer bli när jag kommer hem? Nu menar jag inte med kännslor, vänner, familj etc. Men språket? Jag är så van nu att prata Engelska, att höra det runt omkring mig varje dag och att skriva det varje dag. Oj vilken Svengelska jag kommer ha.. Ber om ursäkt i förväg, och ber er alla att inte bry er om det.. Förmodligen försvinner det väl efter ett tag haha.

 

Har tänkt ganska mycket på hur det kommer vara att träffa alla där hemma igen. För mig har ju den här tiden gått hur fort som helst, med så många nya människor och intryck, men hemma har ju allting varit någorlunda som vanligt? Visst har saker och ting hänt och änndrats men ingenting stort. Jag har ju så otroligt myket att prata och berätta om, men kommer det inte bli uttjatande efter ett tag? Hur som helst så är jag så himla spänd och taggad på att träffa mina nära och kära, kan verkligen inte vänta!! Gud vad underligt det kommer kännas? Tror att hela grejen med att jag faktiskt varit borta i tio månader kommer att kicka in när jag väl får träffa alla. Förstår ni hur jag menar? Det är liksom obegripligt för mig just nu att jag har varit borta såpass länge som jag har, men när jag väl träffar alla kommer det verkligen slå mig? 

 

Vill inte riktigt tänka på hur jag kommer känna mig när jag kommer hem. Kommer ju såklart vara hur glad som helst, men fy vad tom jag kommer känna mig.. Då är ju likom allt slut? Allt som jag var så taggad på innan och allt som jag gjorde kommer vara över? poff pang bom, borta. Mår lite dåligt över att skriva om det.. Det är ju verkligen så som folk säger, att ett utbytesår är inte ett år i ditt liv, utan det är liv i ett år. När det är slut har man ju ett hem på två ställen på jorden.. Hur ska jag klara mig utan mina vänner och min vardag här borta och kunna leva mitt liv som vanligt hemma igen? Vill inte ens veta just nu.. 

 

Kommer sakna Arizona så mycket. Det här året har vekligen varit det absolut bästa i mitt liv. Det var ett välbehövligt år där jag lärt mig så hima mycket, hittat mig själv och vuxit så enormt som person. Vet inte hur jag ska kunna tacka alla som har varit involverade i detta år och gjort det möjligt. Men det betyder verkligen allt.