Ja hur känns det? Jag vet inte? 
Jag får den här frågan varje dag, och där sitter jag och ler och småskrattar. Vad ska jag svara? Det finns så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Så mycket ångest, så mycket funderingar, så otroligt förvirrande. 

Jag har spenderat mer än 9 månader av mitt liv på andra sidan jorden, med personer jag aldrig träffat förut, och som jag kanske aldrig kommer att träffa igen. Jag har börjat om mitt liv på nytt, för ingen visste vem jag var, ingen kände mig. Jag har fått lägga mitt liv där hemma på hyllan, för att kunna fokusera på det liv jag hade framför mig. Men nu då? Ska jag behöva ta ner mitt gamla liv från hyllan och börja där jag slutade? Det går ju inte? Så mycket har ju hänt under tiden? Men jag kan ju inte blanda in det här livet i mitt andra? Ingenting här är ju som hemma, ingen jag känner hemma är här och ingen jag känner här är hemma.. Det funkar bara inte så. 

 

"Hur känns det?" är en sån konstig fråga för mig. Jag förstår precis varför folk vill veta, men jag förstår inte hur jag ska kunna svara? Jag kan ju inte svara att det känns bra, för det gör det ju inte.. Men det käns ju inte heller dåligt? Jag är så otroligt tacksam för alla vännen och minnen jag har skaffat här som jag kommer ha med mig för resten av livet, det är klart att det gör ont att lämna allt detta bakom mig. Men sedan är jag så otroligt tacksam över allt och alla som stöttat mig från hemma fronten och jag kan inte vänta tills jag får träffa allla igen och komma hem till mina gamla rutiner och min gamla vardag. Jag är mitt i mellan, jag kan inte välja. 

 

"Vad har du för tankar om att åka hem?" är också en fråga jag får ofta, en fråga jag hellre velat undvika, för den går knappt att svara på och svarar jag på den måste jag förklara mig. Ångest. Jag känner sån otrolig ångest över att åka hem. Jag har en klump i magen som aldrig försvinner, tankar som snurrar i huvudet och ord som jag inte kan få ur mig. Det är en konstant oro, en oro jag inte kan förklara varför jag har, men som alltid ligger och lurar. Jag ligger och tänker på kvällarna, övertänker, går igenom året, gör upp senarion om hur det kommer bli när jag kommer hem, övertänker mer. det är en never ending circle. Jag har en sån ångest över att lämna allt, jag har inte smällt allt än, jag förstår inte riktigt vad jag fått uppleva och gå igenom och hur det kommer att bli när jag inte har allt det här längre.. För bara om några veckor är allt det här borta, det som skulle vara, och blev, det bästa året i mitt liv, är slut.  Jag har sån ångest över att det kommer slå mig när jag kommer hem, att jag bara vaknar en dag och känner mig helt tom och så inser jag att jag faktiskt gjort det här, jag inser att det inte bara var en dröm, det var mitt liv, och jag kan inte göra om det, någonsin. Jag har sån ångest över att jag kommer hem och folk förväntar sig att jag ska vara exakt samma person, att personen jag växt till att bli under dessa månader, inte riktigt räcker. För jag är inte densamma som när jag åkte, jag är starkare, jag har växt i mig själv, jag har mer självförtroende, och jag har kommit över så många av mina största rädslor. 

 

Jag vet att det är bäst för mig själv att inte tänka på allt detta, att ta vara på den sista tiden, umgås med vännerna och värdfamiljen, uppleva en massa saker och bara ha kul de sista veckorna. Jag vet att allt kommer att ordna sig i slutändan, jag vet. Men nu då? Jag vill inte släppa allt, men jag vill hem till alla er? Jag har så himla mycket att se fram emot när jag kommer hem, och de sista jag har här i USA kommer jag göra det bästa av. Men det gör så ont att tänka, att veta, och att tro. 
Jag har två hem, jag vill kunna vara på båda samtidigt.